Jag var 17 år.

Trots att jag var så ung visste jag att min förmåga att prata franska var en gåva.

Jag kunde se saker i grammatikboken som ingen annan kunde se.

Min Ingrid älskade att visa upp mej som en av hennes troféer. Hon brukade diskutera mina ordval som om det var hon som hade sagt det till mej. ” Jag sa till Julija, använd passé Compose eller imperfait. Och självklart hade hon sagt det till mej innan jag började prata. Men det var inte det som gjorde att jag pratade så bra. Till våra nära vänner anförtrodde hon att man inte behövde vara smart att prata franska utan det handlade bara om tur. Jag hatade när hon försökte ta åt sej all ära.  En dag sa jag det till henne. Att hon skulle hålla käft.

 Hon slutade prata med mej. Jag visste att det bara var en strategi och jag slutade prata med henne tillbaka. Efter många tysta dagar satt jag och tittade på mina franskaböcker. Den enda lösningen var att sluta prata franska. Självklart skulle jag inte sluta prata franska för alltid, bara några dagar. Jag berättade det för Ingrid och hon brydde sej inte.

Några dagar gick och Ingrid pratade fortfarande inte med mej. Jag gick till henne och sa: ”Jag är redo för att börja prata franska igen”. Ingrid svarade: ”varför berättar du det för mej? Du tror att det är så lätt. En dag sluta prata nästa dag börja igen.” Jag blev väldigt förvånad över vad hon sa och gick upp på mitt rum och tittade på min franska flagga. Jag satt där väldigt länge. Så länge så jag trodde att det blåa fältet hade blivit rött och det röda blivit blått. Den natten fick jag väldigt hög feber. Och nästa morgon satt Ingrid vid sängen och skällde på mej för att jag hade gått till skolan utan mina yllebyxor. På eftermiddagen satt hon i gungstolen och stickade en rosa tröja med Eiffeltornet på till mej. Jag var jätteglad att hon hade blivit sej själv igen.

Men när jag hade blivit frisk märkte jag att Ingrid hade blivit förändrad.

Nästa gång jag pratade franska missade jag flera gånger när det skulle vara passé compose eller imperfait. Men det värsta av allt var att Ingrid inte sa nåt. Hon gick bara runt med en ”vad var det jag sa” blick. Jag var vettskrämd. Jag tänkte över det massa gånger vad som hade gått fel.

Veckor, månader och år efter det fortsatte jag att prata franska men aldrig med samma känsla. När jag sa avoir istället för aurevoir slutade jag prata franska för gott...